När Jenny och hennes familj valde att bli familjehem via Familjehemscenter gjorde de det med en lång tradition av öppna dörrar och omtanke i ryggen. Med värme, nyfikenhet och en imponerande uthållighet tar hon och hennes familj emot barn som behöver trygghet, även när den första tiden är intensiv, kaotisk och full av nya känslor.
I Jenny Bertlins hem har dörren alltid stått öppen. När hon växte upp var huset fullt av barn: grannbarn, dagbarn via mamman som var dagmamma, kompisar och ibland barn som behövde lite extra stöd.
– Man kunde alltid komma hem till oss. Behövde man stanna en helg, så gjorde man det. Så jag har alltid haft nära till barn som inte haft det så lätt, säger hon.
I dag är hon, tillsammans med sin man och deras yngsta dotter, familjehem genom Familjehemscenter.
Den första tiden – kaotisk, intensiv och givande
När ett nytt barn flyttar in är det inte bara familjemedlemmen som är ny. Det är en hel människas livserfarenhet, och ibland lite ovanliga tolkningar av det, som man behöver ta in med värme och förståelse.
– Man kan aldrig förstå förrän man gör det. Ett barn kanske inte vill sova i sängen, utan under soffbordet för att det känns tryggare. Samtidigt ska man hjälpa barnet in i rutiner, skapa en vardag, och hantera 75 andra saker som händer samtidigt.
För Jenny är den första tiden både tung och unik.
– Det är mycket, ja. Men det är också helt otroligt hur snabbt man kommer barnet nära. Det är som att kroppen vet att ”nu behövs du”. Man får krafter man inte visste att man hade. Man blir en tigermamma.
Konsulentlett stöd underlättar
Hennes man har vuxit upp på liknande sätt. Så när de först blev jourhem 2019 kändes steget helt rätt. Det blev sedan några år som jour- och familjehem via kommunen. Efter ett uppehåll på några år valde de att åter öppna upp hemmet, den här gången via Familjehemscenter.
– Det är så skönt. De är stabila, konkreta och väldigt nära. De ser hela familjen. Det blir aldrig opersonligt och de har koll på allas situation.
Stödet är särskilt värdefullt i början av en placering, säger Jenny, när allt är nytt och oförutsägbart. Det handlar inte bara om att Familjehemscenter finns där, det handlar om hur de finns där.
– Jag behöver inte driva alla frågor själv. Jag kan ringa min konsulent, beskriva ett dilemma, och veta att någon hjälper mig vidare. Det är annars många samtal, lång väntan och mycket jag själv måste jaga. Med konsulenterna på Familjehemscenter får jag hjälp med det, allt blir smidigare.
Rädslan att barnet en dag ska lämna
En av de svåraste sakerna med att vara familjehem är ovissheten.
Att släppa in ett barn “ända in i hjärteroten”, som Jenny säger, är nödvändigt för att relationen ska fungera. Men det gör också att tanken på att behöva släppa taget gör ont.
– Det är klart att det finns en rädsla. Man fostrar, älskar och finns där i allt. Att behöva släppa… Den tanken är skrämmande. Men det jag alltid tänker då är att det vi gett det här barnet, det försvinner aldrig. De dagar, veckor, år vi får med dem och de trygga minnena vi skapar kommer finnas kvar hos barnet.
En uppmaning till den som tvekar
För personer som funderar på att bli familjehem men oroar sig för att ”inte klara det” eller ”bli för fäst”, har Jenny ett tydligt budskap:
– Har du minsta fundering åt att bli familjehem ska du prova! Det du ger ett barn försvinner aldrig. Separationer är svåra, ja. Men glädjen, utvecklingen, närheten… Det är värt allt.
Hon fortsätter:
– De där ögonblicken när något klickar till går inte att beskriva. När ett barn vågar gå på sin första fotbollsträning, lär sig cykla, simma eller bara vågar fråga om en sak. Det är magiskt! Det är en ära att få vara en del av ett barns resa.
Publicerat den .